Imorgon är det dags..

Imorgon är det dags för Julians tungbandsoperation. Känns inte alls kul. Är orolig att något ska gå fel. Att dom ska se något som är fel. Julian andas genom munnen en del. Logopeden vi går hos vill därför att doktorn går ner med en kamera genom Julians näsa och ner i svalget för att kolla så att allt är som det ska överallt.

Han ska sövas. Robert tycker att jag ska vara där när han sövs, eftersom han är så mammig just nu. Det klarar jag. Det är inte det som känns jobbigast såhär på förhand. Det som känns svårast är att jag måste lämna honom när han är nedsövd. Nedsövd och helt utlämnad och försvarslös.

Jag vet redan nu att de tio minuter som operationen beräknas ta kommer att vara de längsta i mitt liv. Ska även kameraundersökningen göras så vet jag inte hur mycket extra tid det tar. I operationspappren stod det att jag får träffa honom igen när han håller på att vakna upp. Tänk om han hinner vakna innan jag kommer dit?

Det är omänskligt att gå igenom det här som mamma. Ändå är det inte så farligt egentligen. Tänk så många mammor som har värre ingrepp att vänta. Ingrepp som tar timmar. I tanken skickar jag er all respekt och kärlek jag har. Hur ni mammor klarar det vet jag inte. Eller jo det gör jag. Man har inget alternativ till att klara det, för ens barn behöver att man klarar det. Precis som Julian kommer behöva att jag säger att jag inte ska lämna honom imorgon.. Att jag är stark och låtsas som att allt är som det ska.