Första mötet

Lite drygt ett dygn efter att vi för första gången fick träffa våran andra son var det dags för ytterligare ett första möte. Julian skulle få träffa lillebror Vincent för första gången.

När vi kom hem med Vincent var Julian inte hemma, han och hans farfar hade varit ute på promenad och Julian hade sovit sin förmiddagsvila i vagnen. Ganska snabbt kom han dock hem och det var helt underbart att få se honom. Det var ju första gången jag varit utan honom över en natt (eller mer än max 3-4 timmar vid enstaka tillfälle för den delen).

När han kom in gosade vi och kramades. Vi visade honom Vincent men han visade inget större intresse. Sedan fick han sin storebrorspresent; en brandstation med brandbil, helikopter och diverse tillbehör. Brandstationen var mycket uppskattad, men jag tror inte att han förstod varför han fick den.

Dagen gick sedan på och Julian var gnällig och missnöjd. Jag trodde (fasade) att han höll på att bli sjuk. Vincent sov det mesta och var inte så mycket i fokus även om jag såklart ammade och gosade en del.

Sedan hände det som gjorde att vi förstod varför Julian inte var sig själv. Vi satt och åt middag och eftersom Vincent hade börjat vakna till skyndade jag mig och gick sedan för att amma honom. Då, när jag lämnade bordet för att gå till Vincent, blev Julian jätteledsen och brast ut i gråt. Mitt lilla hjärta… Det hade alltså inte märkts på honom men han hade förstått vem Vincent var och att mamma ägnade honom mycket tid. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna när jag skriver detta och det skär i mammahjärtat. Samtidigt vet jag att det bara handlar om att vänja sig. Ingen hatar ju sina syskon eller är avundsjuk på det sättet när man är vuxen och det är heller inget jag minns från min barndom. Antar att man anpassar sig och vänjer sig vid att syskon finns där relativt fort.

Usch. Första dagen var i alla fall tuff och känslomässig. Som tur var vände det redan dag två. Jag tror att det delvis berodde på att Roberts föräldrar åkte hem på morgonen och att Julian började känna igen sig i våra rutiner igen. Redan andra dagen ville han hålla lillebror och nu uppmärksammar han honom det första han gör när vi vaknar genom att peka på honom och säga ”där”. Mitt lilla hjärta är så underbar och kärleksfull och kommer bli världens bästa storebror. Vi kommer säkert att få en del tvister i framtiden men att han redan nu bryr sig om och klappar på lillebror får mig att känna mig trygg med att allt kommer gå bra.

IMG_7658.JPG

IMG_7659.JPG

IMG_7660.JPG

MVC och vecka 38 (37+4)

Idag var vi på MVC. Blodtrycket låg på 130/75, socker på 3,3 (lågt eftersom det var precis före lunch), hb på 135 och bebis hjärtljud runt 135-140. Allt bra m.a.o.

MEN. Sen fick vi en liten chock… Bm börjar fråga hur bebis rör sig och jag säger att han rör sig överallt. Förstår verkligen inte hur han ligger fortsätter jag… Hon börjar känna och klämma och ser lite bekymrad. Efter ett tag säger hon att hon inte alls är säker på att denna bebisen ligger med huvudet neråt… Jag tänker snabbt att jag läst någonstans att vändning sker mellan vecka 35-37. Jag är snart 38 fullgångna veckor!! Har inte stenkoll men tror att man ofta föder med snitt om barnet ligger felvänt. Att föda med snitt är en av mina största rädslor eftersom jag har Julian hemma och det hade krossat mitt hjärta i tusen bitar om jag inte skulle kunna ta hand om honom så som jag vill och brukar.

Lite skärrade blir vi skickade på ultraljud några våningar ner. Tack och lov slutar allt väl och vi får reda på att huvudet faktiskt är neråt. Bm som genomför ul nämner att bebis ligger långt ner och att det därför kan vara svårt att ens känna huvudet utifrån.

Lättade åker vi upp till min bm igen med de glada nyheterna. Vi pratar en stund och hon avslutar med att säga att vi får väl boka en ny tid även om jag inte tror att du kommer hinna komma hit igen. Och vet ni vad? Jag tror att hon har helt rätt:-). Den bokade tiden är bf+1, alltså 30:de januari.

bild-3

Inför förlossning

Igår gick jag in i vecka 38. Nu kan han verkligen komma när som helst! Som det är nu tar jag det verkligen med ro. Känner ingen stress över att han ska komma nuuu. Är inte ens redo för att han ska komma nu…. Saker måste tvättas, bb väskan måste packas klart, våran donkey har inte kommit än (förhoppningsvis nästa vecka) och vi har inte köpt säng till bebisen än.. Som ni förstår får han gärna stanna i magen lite till. Dessutom njuter jag verkligen av dagarna med Julian. Vet ju att jag inte kommer kunna ge honom samma odelade fokus när lillebror kommer.

Med Julian i magen hann jag heller aldrig känna den där brinnande akuta stressen, även om vi längtade ihjäl oss såklart. Jag var så inställd på att gå över tiden med två veckor så att jag inte ens trodde att förlossningen startat när den väl gjorde det 1 vecka innan bf!! I mitt huvud hade jag ju hela tre veckor kvar:).

Med allt detta sagt måste jag få säga att jag älskar spänningen! Spänningen och ovissheten. Varje dag och varje natt kan vara tillfället då det drar igång! Var det en sammandragning? Var det en förvärk? Kommer det en till? Blir dom regelbundna? Åhh så spännande det är!!

bild(21)

En liten del av det som ligger i BBväskan.