Robert har lämnat oss för tre dagars jobb i varmare klimat. Jag får alltså överleva som gräsänka, ensamstående mamma och gravid dessa dagar. Första dagen är avklarad. På helt ok vis… Eller…?
Vi har haft en mysig dag och jag har satsat på att hålla Julian sysselsatt. Han är inne i en utvecklingsfas nu som gör honom mammig, klängig och lite mer ledsen och otålig än vanligt. Min strategi är att hålla honom sysselsatt. Då glömmer han av att vara det där lilla extra krävande. Idag har vi lekt mycket ute, lekt mycket inne, varit på promenad, fått besök av Amanda och varit på affären. Han har ätit, sovit och varit nöjd för det mesta.
Dessvärre har vi haft två olyckliga incidenter. Båda orsakade av vårat nya soffbord (vi har varit utan soffbord i flera månader och jag funderar helt ärligt på att kasta ut det och fortsätta leva utan soffbord!!! Enda problemet är att vi numera är utan köksbord istället.. Vi beställde ett nytt och det kommer inte förrän mitten på december. Det gamla ville vi inte ta med oss till nya lägenheten.). Ok, olyckliga incidenter.. Den första inträffade i morse. Ungefär 30 sekunder efter att Robert satt sig i taxin och åkt mot Arlanda. Julian skulle böja sig ner och ge/ta något från Cosmo och dyker rätt in i långsidan på soffbordet med sin perfekta lilla mun. Han blir ledsen och börjar blöda lite. Vi kramades och pussades och han var ok ganska snabbt.
Nästa incident är att han istället snubblar in i långsidan av soffbordet med hakan och sen studsar i golvet med bakhuvudet:(. Denna gången började han blöda mycket! Jag är så tacksam över att Amanda var här då. Hon är förskolelärare och vet vad man ska kolla efter så att allt är ok. Jag fick lära mig att man ska kolla så att tänderna är kvar och så att det inte är någon blodrand där tänderna börjar. Tack och lov var det inget sådant. Blodet kom från läppen och tungan.
Bordet är varken vasst eller kantigt så det går inte att barnsäkra det mer än vad det redan är. Får hoppas att vi bara hade otur idag:/.
En annan sak som varit mindre bra idag är min foglossning. Jag insåg att smärtgränsen verkligen går där Robert kommer hem från jobbet och tar över alla tunga lyft. Jag har haft mer ont än någonsin innan ikväll och kan knappt röra mig nu. Jag lever i tron att jag inte kommer ha ont när jag vaknar imorgon. Det finns faktiskt inget annat alternativ så så får det bli.
